Módin

Ena dagen var det vi två
dagen därpå var det inte längre så
Jag låg och tänkte, kände, lyssnade
på de sorgliga låtar som spelades i mina lurar
känns tomt, hopplöst, meningslöst

men efter att ha gråtit några timmar
långsamt och smärtsamt drunknat i mina tårar
känner jag en lättnad,
en väldigt liten sådan, men dock en viss lättnad
 
Det känns som det skedde så plötsligt
men ändå har jag känt det komma
känt hur det smyger sig på
men varje gång jag vänt mig om för att se
är det borta som en skugga i mörkret

vet inte varför jag skriver det här just nu
det blev inte ens som jag tänkt skriva de
men jag kände på något vis att jag behövde få det ur mina fingrar
ur mitt huvud, ur min kropp

känner mig vilsen på något vis
trots att jag har karta, kompass och skyltar som visar mig vägen
känns bara konstigt...

vill inte ens publicera det här egentligen, men skit samma, i princip inga som läser bloggen ändå ^^